Sometimes the inevitable comes and you have deal with it. No excuses can be made, you pull up your sleeves and dig your way through the problem. My problem tonight is boredom. I'm home alone with nothing to do. Well, that's a lie; there's plenty of things to do around here, but none I find tempting enough to even consider.
I actually looked forward to these few hours to be completely alone. Everytime the opportunity arrives my mind fills up with ideas, but when the moment comes I don't want to do either. How do you motivate yourself?
I could study, or even write on Heroes (I've got big plans, but don't want to write. So, sue me). I watched two episodes of the Simpsons earlier and soon realised I've seen one of them already. That made me sad, but I saw it either way.
I know I'm only writing nothing of interest, but it was either this or talk to myself out loud while I wandered in circles. Not even my twin (friend, not biologic) does her job. I'll probably end up in front of the mirror trying out sexy poses. Or scream really loud into my none-functional microphone while I listen to some idiotic song, like Gangnam Style (I know the dance!).
lördag 27 oktober 2012
torsdag 18 oktober 2012
Notice
My dear Josefine,
This have reached a limit even I can't withstand. Sometimes a friend needs to take action and help another friend. Because sometimes you become an addict and I hate to see you spend so much time doing this. You're worth so much more than this treatment you're doing. You might feel tempted in a few days, but after a few weeks you'll see my point I'm only doing this to help you. Please? Would you let me?
Every now and then we found something we can't stay away from. I have sometimes an addict playing the sims 3, but I've cured that. You know how? By playing less. You can do this if you would just let yourself. Let yourself be cured from this awful habit of yours and live a better life. You're not an addict, you are better than this.
I'm only going to say this once;
This have reached a limit even I can't withstand. Sometimes a friend needs to take action and help another friend. Because sometimes you become an addict and I hate to see you spend so much time doing this. You're worth so much more than this treatment you're doing. You might feel tempted in a few days, but after a few weeks you'll see my point I'm only doing this to help you. Please? Would you let me?
Every now and then we found something we can't stay away from. I have sometimes an addict playing the sims 3, but I've cured that. You know how? By playing less. You can do this if you would just let yourself. Let yourself be cured from this awful habit of yours and live a better life. You're not an addict, you are better than this.
I'm only going to say this once;
Stop watching that god awful show The Mentalist!!
Or maybe a little more less, but for godness sake not five times a day?
God... Simon Baker isn't that good of an actor either.
lördag 13 oktober 2012
Skrämd
För ett tag sedan hade jag laddat ner en app till min telefon. Den gav möjligheten att bus-smsa under ett annat namn. Mottagaren kunde inte se något nummer utan endast namnet. Jag valde att bus-smsa till min vän Josse under hennes påhittade karaktär Johan (lång historia. Josse hade hittat på honom etc). Resultat= Hon blev vettskrämd och hatade mig i ungefär en halv minut.
Idag valde pappa att busa med mig istället. Jag fick sms, där man kunde se nummer, som sa "Jag ser dig..."
Ni kan förså min rädsla, för det lät väldigt creepy. Jag fick ytterliggare ett sms "Godissugen...".
Jag är alltid godissugen, men den gav mig stalkervarning. Frågade vem det var, men fick höra källan då pappa satt och fnissa i rummet intill. Han hade tydligen skickat från bredbandet, då varje bredband har ett eget "telefonnummer" som gör det möjligt att skicka sms från det och motta sms. Jag slog honom hårt i ryggen och skickade sedan sms till min tvilling där jag beklagade mig om händelsen. Istället för att trösta mig svarade hon: You deserve it!!
- Efter mitt bus med dig? Probably.
Nu fick jag min hämd, men det var kul så länge det varade :3
Idag valde pappa att busa med mig istället. Jag fick sms, där man kunde se nummer, som sa "Jag ser dig..."
Ni kan förså min rädsla, för det lät väldigt creepy. Jag fick ytterliggare ett sms "Godissugen...".
Jag är alltid godissugen, men den gav mig stalkervarning. Frågade vem det var, men fick höra källan då pappa satt och fnissa i rummet intill. Han hade tydligen skickat från bredbandet, då varje bredband har ett eget "telefonnummer" som gör det möjligt att skicka sms från det och motta sms. Jag slog honom hårt i ryggen och skickade sedan sms till min tvilling där jag beklagade mig om händelsen. Istället för att trösta mig svarade hon: You deserve it!!
- Efter mitt bus med dig? Probably.
Nu fick jag min hämd, men det var kul så länge det varade :3
måndag 24 september 2012
I had an idea
I had an idea. It was a brilliant one, but I've lost it. I wanted to tell my twin about it, but how do you tell an idea that's lost?
Where do all the ideas go if they're lost? The land of lost ideas. Now there's an idea. The land of lost ideas is an idea I just came up with it. It's not brilliant, but at least it is an idea. So if the land of lost ideas does exist, where does the brilliant ones go? Surely there can't be A brilliant place for lost ideas? Or the ideas are brilliant themselves. Or themselves are brilliant for even having ideas. But then the idea they originated with isn't brilliant because then you have too many of the ideas to cope with. Or having many ideas is brilliant. Maybe being brilliant is the best idea you could ever figure out. Creating the figure is an idea.
I once wanted to begin with figure-skating. That was a bad idea.
Where do all the ideas go if they're lost? The land of lost ideas. Now there's an idea. The land of lost ideas is an idea I just came up with it. It's not brilliant, but at least it is an idea. So if the land of lost ideas does exist, where does the brilliant ones go? Surely there can't be A brilliant place for lost ideas? Or the ideas are brilliant themselves. Or themselves are brilliant for even having ideas. But then the idea they originated with isn't brilliant because then you have too many of the ideas to cope with. Or having many ideas is brilliant. Maybe being brilliant is the best idea you could ever figure out. Creating the figure is an idea.
I once wanted to begin with figure-skating. That was a bad idea.
söndag 16 september 2012
Testilitest
Min tvilling var småtråkig och gjorde ett test (fast jag skrattade åt hennes svar att jag också blev tvungen att göra ett).
1. Vad heter du? Line Charlotte Nilsson
2. Hur gammal är du? 20 år 3 månader 1 vecka 1 dag
3. Vart bor du? Hus, men garagen sitter fast med varandra. Kan man kalla det radhus då?
4. Hårfärg? Brun
5. Ögonfärg? Brun-grön
6. Hur lång är du? Tillräckligt kort för att nästan blivit kvalificerad dvärg (154,5)
7. Kär? Nope, men det hade varit mysigt.
8. Singel eller upptagen? Enligt facebook står det singel, men jag är dålig på att uppdatera
9. Din bästavän (plural)? Josse och Pannis!!
10. När och vem kysste du senast? Otto...
11. Har du hånglat med någon av samma kön? Nej, fast jag skulle vilja testa... (Sa jag det högt?)
12. När hade du senast sex och med vem? Suck... ovan. Igen.
13. Hur långt är ditt längsta förhållande? 1 månad, 6 dagar. Det där med minuter kan jag inte räkna.
14. Dumpat någon? Ovanstående, igen.
15. Blivit dumpad? Nope
16. Vad för killar/tjejer föredrar du mest? De ärliga
17. Vad har du för mobil? Det står ZTE på den. Jag vet att det är en android!
18. Om du vann en miljon, vad skulle du göra? Hoppa på sängen och köpa en ny när fjädrarna gått sönder.
19. Favoritland? Alltså, jag gillar England, men favorit... Lineland!
20. Favoritfärg? Röd
21. Film? Har ingen, men jag brukar gilla det mesta.
22. Bok? Harry Potter in my <3
23. Killar eller tjejer? I'm bicurious!
24. Vad gillar du mest med dig själv? Min klumsighet?
25. Vad gillar du minst med dig själv? Trampar inte fram
26. Nämn en person du aldrig skulle klara dig utan? Min mamma
27. En person du älskar? Too many to count.
28. En person du hatar? Jag kör egoboost; De som trampar ner mig! (Ja, och så närstående då...)
29. Ut och festa eller myskväll? Det beror på. Jag kan kalla en myskväll för fest och fest för myskväll.
30. Saknar du någon just nu? Gör jag säkert.
31. Vad är det bästa som hänt dig? Alla mina vänner i Arlöv-hålan.
32. Beroende av något? Datorn...
33. Ditt livs största misstag? Att jag inte tar chanser
34. Om du fick välja en enda person att umgås med resten av ditt liv, vem skulle det vara? Jag kan inte välja!! (Frustrationsutbrott)
35. Har du några tatueringar? Nej, men jag vill ha en!
36. Piercingar? Hål i öronen (Close enough)
37. Vem är mest lik dig? Josefine Hansson
38. Har du någon förebild? Alltså, jag ser upp till Josse... lite
39. Vad ska du göra idag? Dagen är i princip över så antagligen sova?
40. Vad är det värsta du vet? Illamående.
41. Vad är det bästa du vet? När allt går som det ska
42. Vad åt du senast? Fisksoppa...
43. Vad vill du ha just nu? Varmchoklad... mmm
44. Vad köpte du senast? Varmchoklad i fredags :D
45. Vem är din favorit kändis? Han programledaren för Dobidoo verkar lite cool med sin flint.
46. Vilken är din favoritställning? Det beror på vad för ställningar e.e
47. Tränar du? Lite grann då och då. Ibland sällan och sällan. Men jag är superduktig på att träna tåviftning!
48. När går du och lägger dig? typ halv elva - elva.
49. Vad är klockan nu? 19.50
50. Är du nöjd med ditt liv? Nöjd och nöjd. Hade jag haft en varm kopp choklad hade det varit superb!
fredag 31 augusti 2012
Grabben i graven brevid
This post is going to be in swedish, mostly. It's going to be a sort-of review of the book and movie Grabben i graven brevid ("The Guy in the grave nextdoor"). If you want a review in english, check out imdb.com and the users review of the film. Here goes:
Grabben i graven brevid handlar helt enkelt om de kulturkrockar som sker när en väldigt "bonnig" mjölkbonde och en prydlig bibliotekarie träffas och blir kära. Går inte att beskriva det på ett annat sätt.
Jag köpte boken för några dagar sedan boken i en second-hand affär (Erikshjälpen för dem som undrar). Jag är en storbokläsare och det blir minst plågsamt för plånboken att köpa så billigt som möjligt. Filmen hade jag hört talas om innan, men aldrig sett den därav mitt val att köpa boken. Jag skulle ta tåget idag till Kristianstad (låna ännu fler böcker, dock litteratur till skolan) och började läsa då de första sidorna. Katarina Mazetti lyckades verkligen fånga mig från första stund. Den hade en feel-good känsla i historien och jag ville bara få veta mer om hur detta skulle sluta. Dialogen är inte så rapp, men när vi dyker in i karaktärernas sätt att tänka blir det "rappt". Ingen är rädd för att uttrycka sina behov och "säger" som det är till oss läsare. Ännu en applåd för Mazetti! Jag förvånades dock över slutet, vilket var ett ganska öppet slut. Men ändå med hintar om att bonden och bibliotekarien skulle få varandra, fast kanske ändå inte. Boken är definitivt läsvärd och den är inte speciellt lång för dem som inte orkar med trehundra-sidors (ca 190).
Detta triggade igång mig till att se filmen. Självklart fick jag mamma med på det så det sluta med att vi två satt vid tv:n, framför soffan och fnissade som två hormonstinnade tonåringar. Med boken färsk i minnet kände jag igen många scener från vad jag läst bara några timmar tidigare. Dock hade de lagt till en del händelser, tagit bort och ändrat slutet. Från mitt perspektiv gjorde det storyn bättre. Boken i sig kunde vara förvirrande, men filmen gjorde handlingen glasklar; Vilka rörde det sig om och vilka hinder hade de i sin väg mot lycka. En klassisk kärlekshistoria om man så säger. Michael Nyqvist var perfekt i rollen som bonden Benny. Elisabet Carlsson gjorde inte heller en dålig imitation av den prydliga Desirée. Personligen satt jag och fnissade, skrattade, gömde mig bakom kudden varannan minut av pinsamma scener, rangliga repliker och generade kinder. Självklart gillade jag filmen och kände mig mer tillfredsställd av det valda slutet i stället för boken.
Sammanfattning: Vill ni inte läsa? Se filmen. Gör gärna båda. Det ger en annan blick in på karaktärerna och vad de tänker. Jag kunde lättare förstå Bennys situation tack vare att jag läst boken, men annars förklarades det lite dåligt till varför han inte kunde lämna sin gård (I boken dog hans pappa när Benny var ung och därav fick han axla ansvaret).
Läs boken, se filmen. Det är en underhållande historia som aldrig tröttas ut.
4/5
Grabben i graven brevid handlar helt enkelt om de kulturkrockar som sker när en väldigt "bonnig" mjölkbonde och en prydlig bibliotekarie träffas och blir kära. Går inte att beskriva det på ett annat sätt.
Jag köpte boken för några dagar sedan boken i en second-hand affär (Erikshjälpen för dem som undrar). Jag är en storbokläsare och det blir minst plågsamt för plånboken att köpa så billigt som möjligt. Filmen hade jag hört talas om innan, men aldrig sett den därav mitt val att köpa boken. Jag skulle ta tåget idag till Kristianstad (låna ännu fler böcker, dock litteratur till skolan) och började läsa då de första sidorna. Katarina Mazetti lyckades verkligen fånga mig från första stund. Den hade en feel-good känsla i historien och jag ville bara få veta mer om hur detta skulle sluta. Dialogen är inte så rapp, men när vi dyker in i karaktärernas sätt att tänka blir det "rappt". Ingen är rädd för att uttrycka sina behov och "säger" som det är till oss läsare. Ännu en applåd för Mazetti! Jag förvånades dock över slutet, vilket var ett ganska öppet slut. Men ändå med hintar om att bonden och bibliotekarien skulle få varandra, fast kanske ändå inte. Boken är definitivt läsvärd och den är inte speciellt lång för dem som inte orkar med trehundra-sidors (ca 190).
Detta triggade igång mig till att se filmen. Självklart fick jag mamma med på det så det sluta med att vi två satt vid tv:n, framför soffan och fnissade som två hormonstinnade tonåringar. Med boken färsk i minnet kände jag igen många scener från vad jag läst bara några timmar tidigare. Dock hade de lagt till en del händelser, tagit bort och ändrat slutet. Från mitt perspektiv gjorde det storyn bättre. Boken i sig kunde vara förvirrande, men filmen gjorde handlingen glasklar; Vilka rörde det sig om och vilka hinder hade de i sin väg mot lycka. En klassisk kärlekshistoria om man så säger. Michael Nyqvist var perfekt i rollen som bonden Benny. Elisabet Carlsson gjorde inte heller en dålig imitation av den prydliga Desirée. Personligen satt jag och fnissade, skrattade, gömde mig bakom kudden varannan minut av pinsamma scener, rangliga repliker och generade kinder. Självklart gillade jag filmen och kände mig mer tillfredsställd av det valda slutet i stället för boken.
Sammanfattning: Vill ni inte läsa? Se filmen. Gör gärna båda. Det ger en annan blick in på karaktärerna och vad de tänker. Jag kunde lättare förstå Bennys situation tack vare att jag läst boken, men annars förklarades det lite dåligt till varför han inte kunde lämna sin gård (I boken dog hans pappa när Benny var ung och därav fick han axla ansvaret).
Läs boken, se filmen. Det är en underhållande historia som aldrig tröttas ut.
4/5
onsdag 29 augusti 2012
The boy who lived
Heads up: This post is going to be most about Harry Potter. Who am I kidding? It's all I'm going to talk about. If you're not interested to get scarfaced, then I propose you close the window right away.
Oh, and I might give away details. Don't read if you don't want spoilers!
Where to begin... My first encounter with the phenonemon Harry Potter, I was nine years old. Harry Potter and the Philosopher's stone was running the cinema. My dad, brother and me went to see it. I don't remember what my actual feeling was during the film, but I do remember that it intrigued me to read the book. My brother was one step ahead and had already read the first three books. I gave the book a shot and read about fourteen pages before I gave up. Don't get me wrong, I love to read but somehow the book didn't capture my interest and it got shelved again.
The year was 2002 and the Chamber of Secrets arrived. As I actually liked the first movie, I went to see the second. I've never liked the basilisk and all of this The chamber is once again opened. That movie was terryfying! After this I decided to give the books a second try. Somehow I managed to plug through the first one and it got really interesting as I also remembered sequences from the film. When I got to the third book, Prisoner of Azkaban, I remember I was curious because this was the first book I didn't have a clue of what was going to happen.
At the time my brother had bought the first five and the waiting for the sixth and seventh book was nervewrecking. I plowed through the first five without a hazzle and got dragged into Harry's many adventures. When the seventh book came out (and I finally got to read it once my brother had finished it), I held it like it was the freakin' bible! I mean, this was holy to me. This was the ending of an era. The war that's been going on since the first book; how to defeat the evil dark lord, Voldemort.
As a noble Hogwartian-fan you should think to read the book carefully and plow through every word with carefulness. Bullshit! I plowed through that piece of crap (Sorry!) in a week and didn't even remember half of what happened. Oh god, how I detest myself for that.
When the final movies came out I remember how everyone was talking. It was a bit fun, because for those who hadn't read the book they didn't have a clue of what was going to happen. I went to see the sixth film with a friend, who hadn't read the books, and just waited for her reaction when Dumbledore died.
My point is when I decided to re-read the books. It was when I'd seen the movies over and over again and couldn't even remember the books. The books that got me hooked. My "twin-sister" kept making references to the series and how it didn't fit with the films. So I grabbed bok nr 1 and started all over again. This was about a month ago. This time I went through every word with care and got surprised how many small details and hints that were made for different characters or things that werent properly introduced until a book or two later. This is what amased me the most. The details, their lives. I admire J.K. Rowling for creating such a world and how she spent fiften, almost twenty years, to build this world. And I can't get my grip on why someone didn't even thought of this before? I mean, the story is not original. You can easily draw the lines to other famous stories. Switch the wands to swords and you've got a typical medieval battle. How on earth hasn't someone come up with this idea before? I don't get it. Wizards and witches is a concept that has been around for hundreds of years. I won't sit here and wonder how she even came up with the idea for the books.
The details, the characters, the stories. My favourite part is when the story isn't centered about some mystery they need to solve, but the ordinary life of a wizard. What emotional conflict they have and so on.
I will try to summon this up or I can just keep going and going. The reason to why I needed to write this down was because I finished the last book, like 30 minutes ago. I needed release for all the thoughts in my head. I've never bothered about the ending before. I know many of HP-fans don't like the "All is well.". First time I read it, didn't bother me so much. All was well; what more was there to say? Voldemort was gone and hadn't been around for nineteen years. But now, when I read it again. Yeah, it bothered me. It felt like it was more to it. The story wasn't over. Ron, Hermione, Harry along with the others had more to tell us. Their lives wasn't over.
I texted my "twin" earlier in a desperate manner to make her calm me down. "I've lived with this world for a month! I can't believe it's over" I wrote. Her answer made me smile:
"It's far from over. That world will always live on"
Oh, and I might give away details. Don't read if you don't want spoilers!
Where to begin... My first encounter with the phenonemon Harry Potter, I was nine years old. Harry Potter and the Philosopher's stone was running the cinema. My dad, brother and me went to see it. I don't remember what my actual feeling was during the film, but I do remember that it intrigued me to read the book. My brother was one step ahead and had already read the first three books. I gave the book a shot and read about fourteen pages before I gave up. Don't get me wrong, I love to read but somehow the book didn't capture my interest and it got shelved again.
The year was 2002 and the Chamber of Secrets arrived. As I actually liked the first movie, I went to see the second. I've never liked the basilisk and all of this The chamber is once again opened. That movie was terryfying! After this I decided to give the books a second try. Somehow I managed to plug through the first one and it got really interesting as I also remembered sequences from the film. When I got to the third book, Prisoner of Azkaban, I remember I was curious because this was the first book I didn't have a clue of what was going to happen.
At the time my brother had bought the first five and the waiting for the sixth and seventh book was nervewrecking. I plowed through the first five without a hazzle and got dragged into Harry's many adventures. When the seventh book came out (and I finally got to read it once my brother had finished it), I held it like it was the freakin' bible! I mean, this was holy to me. This was the ending of an era. The war that's been going on since the first book; how to defeat the evil dark lord, Voldemort.
As a noble Hogwartian-fan you should think to read the book carefully and plow through every word with carefulness. Bullshit! I plowed through that piece of crap (Sorry!) in a week and didn't even remember half of what happened. Oh god, how I detest myself for that.
When the final movies came out I remember how everyone was talking. It was a bit fun, because for those who hadn't read the book they didn't have a clue of what was going to happen. I went to see the sixth film with a friend, who hadn't read the books, and just waited for her reaction when Dumbledore died.
My point is when I decided to re-read the books. It was when I'd seen the movies over and over again and couldn't even remember the books. The books that got me hooked. My "twin-sister" kept making references to the series and how it didn't fit with the films. So I grabbed bok nr 1 and started all over again. This was about a month ago. This time I went through every word with care and got surprised how many small details and hints that were made for different characters or things that werent properly introduced until a book or two later. This is what amased me the most. The details, their lives. I admire J.K. Rowling for creating such a world and how she spent fiften, almost twenty years, to build this world. And I can't get my grip on why someone didn't even thought of this before? I mean, the story is not original. You can easily draw the lines to other famous stories. Switch the wands to swords and you've got a typical medieval battle. How on earth hasn't someone come up with this idea before? I don't get it. Wizards and witches is a concept that has been around for hundreds of years. I won't sit here and wonder how she even came up with the idea for the books.
The details, the characters, the stories. My favourite part is when the story isn't centered about some mystery they need to solve, but the ordinary life of a wizard. What emotional conflict they have and so on.
I will try to summon this up or I can just keep going and going. The reason to why I needed to write this down was because I finished the last book, like 30 minutes ago. I needed release for all the thoughts in my head. I've never bothered about the ending before. I know many of HP-fans don't like the "All is well.". First time I read it, didn't bother me so much. All was well; what more was there to say? Voldemort was gone and hadn't been around for nineteen years. But now, when I read it again. Yeah, it bothered me. It felt like it was more to it. The story wasn't over. Ron, Hermione, Harry along with the others had more to tell us. Their lives wasn't over.
I texted my "twin" earlier in a desperate manner to make her calm me down. "I've lived with this world for a month! I can't believe it's over" I wrote. Her answer made me smile:
"It's far from over. That world will always live on"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)