tisdag 31 januari 2012

Haparanda!

Idag hade jag min första körlektion på körskolan. Det var lite nervöst och spännande på samma gång. Lyckades glida på isen vilket resulterade i ett skrik från min sida och lite hopp med bilen. Undrar hur jag kommer reagera när det är dags för halka. Jag har bara betalat för tio lektioner än så länge och hoppas jag kan hålla mig inom den ramen med. Detta blir en utmaning för mig själv.

Ett av mina mål i livet är att ge ut en bok, om det så är via bokförlag eller trycker ut den själv. Har faktiskt börjat skissa på en novell och håller tummarna på att jag lyckas slutföra den. Tidigare har jag alltid kollat på hur många sidor jag skriver, men nu fokuserar jag mer på innehållet och att det ska bli bra. Längden får bli som den blir. Blir det femtio sidor så blir den kort, men jag har i alla fall inte tagit med mig detaljer jag anser onödiga.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att se alla Vänner-säsonger. Exakt alla. Detta är en omtalad serie som jag aldrig haft möjlighet att se då jag inte växt upp med kanal 5. Slutresultat: Serien var så j*vla f*cking underbar att jag grät av awesomeness!
Biverkningarna var det vanliga, jag kunde inte släppa tanken från serien och blev helt besatt av allt och alla karaktärer. Det var nu jag insåg att jag behövde skaffa mig en hobby och då min kära tvillingsyster Josefine visade mig sina virkade Harry Potter-gubbar visste jag att jag hittat min grej. Ja, jag skulle bara prova det först. Så jag satte igång med virkning och biverkningarna blev rejält ont i fingrar och handleder. Klagande skickade jag sms till min tvilling om varför hon inte varnat om smärtan. Lite skratt och en halvfärdig anka senare, med dysfunktionell huvudform, slutade jag för kvällen och väntar med att avsluta projektet.
Lägger upp bild när jag väl är klar på min befjädrade vän :)

måndag 23 januari 2012

Namnlös

Ni vet det där typiska beteendet som brukar hända när man är på facebook? Man börjar snoka på andras profiler -> går in på deras vänlistor -> snokar vidare. För mig är det mest att stilla den nyfikenhet kring andra människor. Oftast kollar jag folk som jag i skola med tidigare, folk jag brukade umgås med. Det är väl självklart att man är nyfiken på vad som händer i deras liv (ja, om det inte har supersäker inställning så man inte kan se annat än deras profilbild). Någon hade flyttat till Norge, en annan hade gift sig. En annan hade dött...
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Den sistnämnda hade jag aldrig gått i samma klass med, men vi gick i parallell. Jag kände igen namnet tillräckligt för att veta att vi gått på samma skola. Hans facebooksida fanns fortfarande kvar och när jag såg bilder på honom visste jag direkt vem det var. Jag kände inte honom tillräckligt för att få den hjärtskärande sorg, men tillräckligt för att få en chock och ledsamhet. Jag önskar att hans liv inte hade tagit slut så tidigt.

Det är såna här saker som får mig att bli allmänt deprimerad och fundera över livet i sig. "Hur lite vi egentligen finns till" eller "Hur snabbt man kan ryckas från sin tillvaro". Jag fyller tjugo i juni och jag hoppas innerligt att jag lever så pass att jag får uppleva den. Gärna trettio för den delen. Men det är det som är kruxet. Jag vet inte om jag får uppleva dem sakerna. Jag kanske dör imorn, på fredag eller om en månad. Jag kanske dör när jag har min uppkörning för att en lastbil kör in i sidan. Eller så får jag chansen att leva mina åttio år och dö som en gammal gumma. Det är lite skrämmande att inte veta.
The sims är ett av mina favoritspel och det finns nog en anledning mer än att dem har gröna diamanter ovanför sina huvuden. I spelet vet jag när varje gubbe ska dö. Jag vet när dem åldras, jag vet när saker och ting inträffar. Jag vet allt sånt som är väsentligt och därav den kontroll spelet inbringar. Förvisso vet jag när jag fyller år. Jag har en årlig födelsedag varenda år precis som resten av mänskligheten, men det är allt som händer emellan jag tappar kontrollen. Kanske är det därför jag har en aning rädsla för livet i sig. Jag har ingen kontroll och kan inte klicka mig fram.

För fem år sedan blev jag påkörd av en bil på väg till skolan. Det var ingen stor smäll, men tillräckligt för att orsaka blödningar i mina muskler. Men tänk om bilen kört en aning fortare? Hade jag ens funnits här idag? Hade jag suttit i rullstol, förlamad från bäckenet och ner? Den händelsen skrämde livet ur mig och sen dess är jag väldigt noga med att trycka för grön gubbe vid varje övergångsställe. Skulle det hända igen har jag i alla fall lagen på min sida. Om jag överlever då.

söndag 22 januari 2012

Kalas!

Var på en temakväll på Kraftstationen i Malmö i fredags. Sedan jag blivit deklarerad (tillsammans med min tvilling) som HarryPotter-nörd, var jag välkommen att delvis planera den kväll som skulle gå under namnet Harry Potter. Det känns hedrande att vara så insatt i ämnet, men ska jag se det som positivt eller negativt? Kanske vet jag snart för mycket.
Kvällen blev helt klart lyckad (mat från Hogwarts, film, maskerad, allt!). Vi hade två laglekar där jag hade kommit på idén om att dela in oss i de fyra elevhemmen med hjälp av den talande hatten. Kort sagt var kvällen väldigt lyckad! Jag älskar allt som har med Hogwarts att göra att jag önskat att även jag fick antagningsbrev skickat med en uggla.
Igår var det kalas för min bästis som fyllt 19. Hon fick en magisk mugg av mig som ändrar färg i värme. Gå in på photobox.se så hittar ni den jag beställde!

I och med att den nya terminen inte börjar förrän imorn kunde jag för en gångs skull inte känna någon stress med skolarbete, då jag inte har någon. Satt hela eftermiddagen och la pussel. Det är väldigt rogivande, även om det kanske låter tråkigt i längden. Önskade mig pussel i julklapp, men jag tror folk ser mig som ännu mer vuxen än vad jag känner mig. Man brukar säga "hitta barnet inom sig", men jag tror snarare jag ska hitta ansvaret inom mig. Eller vuxenheten, vad man nu säger.

En rolig sak att berätta: Har fått äran att spela trumpet på min kusins bröllop i juni :) Ser fram emot det väldigt mycket och ska verkligen se till att jag spelar så vackert som jag någonsin kan!

tisdag 17 januari 2012

Nummer två, tack

Min första termin på högskola avslutas nu på fredag och en ny börjar veckan därpå. Sex terminer kvar och jag är färdigutbildad. Det låter inte så pjåkigt när man tänker efter. Så länge man tar en termin i taget kommer allt bara susa förbi. En positiv sak med våren är att vintern snart är över (var knappt någon vinter förvisso..), men något annat börjar. Söka sommarjobb. Det är nu man ska vinna en miljon på lotto och slippa känna stress över det. Jag brukar fundera ibland på vad jag verkligen skulle göra om jag hade vunnit så mycket pengar. Mitt förnuftiga jag skulle lagt allt på ett sparkonto och hållt tummarna på att räntan får det att öka kraftigt. Fast mitt verkliga jag skulle nog satt sprätt på minst en fjärdedel av allt inom loppet av ett år. Om knappt ens det.

Tycker ni inte det är fantastiskt hur vi har förvandlat lite metall och papper till något som har stort värde? Om vi hade behållit byteshandeln hade en del folk kanske inte haft den samlarmani dem har och sluppit hamna i konstiga tv-program. Det är fascinerande hur vi människor kan sätta ett stort personligt värde till saker som är ersättningsbara. Jag brukar tänka "att om jag ens hade det minsta gnutta intresse för vetenskap skulle jag vara professor i biologi", eller forskare. Snarare forskare kring människokroppen. Hur vi människor fungerar kommer alltid att fascinera mig. Min bästa vän läste socialpsykologi (tror jag det heter...?) i höstas och jag tyckte det var intressant när hon berättade om olika saker hon lärde kring den mänskliga knoppen.
Hur kommer det sig att vi kallar oss smartare än andra djur? Vad gör oss smartare? Är det vårt sätt att uppfinna nya saker som gör oss latare med decennierna? Som får oss att gå upp för mycket i vikt och sedan dö av överbelastning i fetman? Skulle varit härligt att födas som en fågel och slippa de mänskliga problem vi skapar och bara bry sig om sin egen överlevnad. Plus att jag älskar att flyga (eller ens vara några meter ovanför marken). Det kanske förklarar den Peter Pan-dröm jag hade för några år sen...

söndag 8 januari 2012

Starten på nytt

Mitt första inlägg. Trodde aldrig jag på allvar skulle börja blogga. Så fort jag hör ordet blogg tänker jag på typer så som Kissie eller Blondinbella.
Varning! Har aldrig läst deras bloggar (är min heder räddad nu?), men jag vet ungefär vad det är dem skriver efter att har läst både i tidningar och hört från andra som följer.
Jag började skriva dagbok för ungefär ett år sedan. Min idé från början var att skriva varje dag och i hopp om att mitt minne skulle bli bättre. Men ironiskt nog glömde jag sedan skriva varje dag för att sedan bara bli en gång i veckan. Jag skiver fortfarande ibland, mest när jag känner "Oh! Jag måste skriva detta så jag för alltid kan komma ihåg det sen". Ska jag vara ärlig så är det mest smärtsamt att blicka tillbaka i mina känslor och tankar för ett år sedan. Så här är jag nu, med en blogg på internet. Jag som skulle försöka sluta med Facebook. Ironi när den är som bäst.

Läste en artikel idag i Sydsvenskan om en flicka i USA som blev tagen för snatteri för att sedan ljuga om sin ålder (14 år -> 21, wtf?) och bli skeppad till Colombia (som hon påstod att hon kom ifrån). Där skaffade FN jobb åt henne och hon skapade ironiskt nog en facebook-sida under sin nya identitet vilket resulterade i att hennes familj hittade henne. Hon blev skeppad tillbaka igen till USA som konserverade tomater med en bulle i ugnen som strössel på toppen.
Drastiska metoder för den som tidigt vill flytta.