Ni vet det där typiska beteendet som brukar hända när man är på facebook? Man börjar snoka på andras profiler -> går in på deras vänlistor -> snokar vidare. För mig är det mest att stilla den nyfikenhet kring andra människor. Oftast kollar jag folk som jag i skola med tidigare, folk jag brukade umgås med. Det är väl självklart att man är nyfiken på vad som händer i deras liv (ja, om det inte har supersäker inställning så man inte kan se annat än deras profilbild). Någon hade flyttat till Norge, en annan hade gift sig. En annan hade dött...
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Den sistnämnda hade jag aldrig gått i samma klass med, men vi gick i parallell. Jag kände igen namnet tillräckligt för att veta att vi gått på samma skola. Hans facebooksida fanns fortfarande kvar och när jag såg bilder på honom visste jag direkt vem det var. Jag kände inte honom tillräckligt för att få den hjärtskärande sorg, men tillräckligt för att få en chock och ledsamhet. Jag önskar att hans liv inte hade tagit slut så tidigt.
Det är såna här saker som får mig att bli allmänt deprimerad och fundera över livet i sig. "Hur lite vi egentligen finns till" eller "Hur snabbt man kan ryckas från sin tillvaro". Jag fyller tjugo i juni och jag hoppas innerligt att jag lever så pass att jag får uppleva den. Gärna trettio för den delen. Men det är det som är kruxet. Jag vet inte om jag får uppleva dem sakerna. Jag kanske dör imorn, på fredag eller om en månad. Jag kanske dör när jag har min uppkörning för att en lastbil kör in i sidan. Eller så får jag chansen att leva mina åttio år och dö som en gammal gumma. Det är lite skrämmande att inte veta.
The sims är ett av mina favoritspel och det finns nog en anledning mer än att dem har gröna diamanter ovanför sina huvuden. I spelet vet jag när varje gubbe ska dö. Jag vet när dem åldras, jag vet när saker och ting inträffar. Jag vet allt sånt som är väsentligt och därav den kontroll spelet inbringar. Förvisso vet jag när jag fyller år. Jag har en årlig födelsedag varenda år precis som resten av mänskligheten, men det är allt som händer emellan jag tappar kontrollen. Kanske är det därför jag har en aning rädsla för livet i sig. Jag har ingen kontroll och kan inte klicka mig fram.
För fem år sedan blev jag påkörd av en bil på väg till skolan. Det var ingen stor smäll, men tillräckligt för att orsaka blödningar i mina muskler. Men tänk om bilen kört en aning fortare? Hade jag ens funnits här idag? Hade jag suttit i rullstol, förlamad från bäckenet och ner? Den händelsen skrämde livet ur mig och sen dess är jag väldigt noga med att trycka för grön gubbe vid varje övergångsställe. Skulle det hända igen har jag i alla fall lagen på min sida. Om jag överlever då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar